I filmen ”Så som i himmelen” (en favorit) finns en scen där huvudpersonen Daniel, dirigent, berättar om sin starkaste musikupplevelse. Den innebar att ljuset släcktes under en konsert, men orkestern fortsatte att spela - trots att de inte kunde se dirigenten. Den känslan fick jag uppleva i helgen, och den kommer jag aldrig att glömma: Under både lördagen och söndagen kunde jag bara gå runt och njuta. Ta in alla intryck och uppleva själen av Swedish Open. Det var vackert! Vår ”orkester” spelade - och samklangen var i det närmaste total! Jag kan inte räkna hur många, spelare och publik, som stannade mig, bara för att tacka och berömma. Bästa tävlingen någonsin, var en vanlig formulering. Ta in det, alla som har hjälpt till - för tillsammans var vi fantastiska! Vi har nu en bana i absolut toppklass, men det är inte den som är vårt trumfkort. Det är vi. Och att vi tänker i ”vi-termer”. Dels har vi inte en ensam dirigent, utan en ”key-staff” som är så passionerat sammansvetsad att det förmodligen saknar motsvarighet. Dels är vi så många som har bidragit, före och under tävlingen. Att räkna upp allt som gjorts är omöjligt, på samma vis som det är omöjligt att börja räkna upp alla som stått för extra betydande insatser. Men att vi var 104 volontärer tål att nämnas, liksom att vi såg till att alla grupper hade en scorekeeper alla dagar. Det är helt unikt. Unikt är också vårt sätt att visa att alla är viktiga. Oavsett om du är sexfaldig världsmästare eller en okänd spelare från Lettland. Vårt fokus är ”spelarnas bästa i centrum”. Det är därför spelarna älskar att komma hit! På samma sätt är det i vår organisation. Alla är viktiga, oavsett om du är spotter, står i entrén, lagar mat, är TD, är scorekeeper, står i cafeterian, tar bilder i världsklass, leder publiken, styr upp parkeringen eller gör reels som får discgolfvärlden att baxna.

Många av oss är ymermedlemmar, men många har kommit från olika delar av landet för att hjälpa till. Tack! Så avslutningsorden blir ”Heja oss!” Och ”Vi gjorde det!”